tillbaka

Så har jag kommit tillbaka

igen från de usla källorna

hur vi springer där runtomkring och bara flämtar

tittar djupt i bara för att återigen upptäcka

hur grunt och grumligt det var

Här är fullt av skimrande möjligheter!

just då glider handtagen oss ur händerna

och med dem den där balansen

vi sa var så viktigt

att sträva efter

jag åker på spa

bara för att finna att jag letar

efter orden som beskriver dig

orden som blir till inuti kroppen

blir till verklig människa i mig

hur kan jag känna dig

mitt i allt detta bråte?

Du som aldrig låter dig pusslas samman

Du är envis som droppen och Du rör dig

förunderligt nära min hud ,

jag nästan missar att Du är där

På hjärtats karta

 

Fladderi  fladdera hjärtat flyger och far

stanna inte upp, men in- åt

den egna jordens varmaste inre,

gräv djupare däri

min enda skyddande möjlighet

långt ovan krigen däruppe

 

lugn, lugna ta i famn

alla från vettet skrämda

vems lilla hjärta flyger häromkring?

jo, mitt. Åh ja, det är bara mitt!

 

ingenstans har jag att gå vilse

i detta såriga deltas itu

av vener, blod och pälstussehögar

blir det ingen sång,

bara det längtande ljudet

som knäkämpar sig fram

i de trängsta av smärtans kanaler

 

var befinner jag mig nu på hjärtats karta?

stanna , stopp just här

det är jag som är den röda pricken

Varbergs kyrka

I kyrkfönstrets målning
kämpar krampande lärjungar
för att resa upp ditt kors;
men du är redan död,
du är redan uppstånden

nu ser du på mig
genom solens öga som genomtränger
bilden av ditt ansikte
genom glas ser du på mig
vädjande, bakbunden
som dömd att se på
när jag krampar, bråkar och bär

men din blick kan lysa upp
en enslig jord i mitt inre
där kan jag se korset resas,
grundas och slå ut sina rötter
där står det sen,
oavsett
din död på världarnas kulle
oavsett allt
inuti mig
är du livs levande

I caféträdgården

Jag bestämmer mig redan i stentrappan;
idag ska jag inte göra mig någon brådska
just den här trädgården har små terrasser
ja, våningar om man så vill, och för varje
utsikt, nya horisonter för själen att sträcka sig mot
snurrar från bord till bord-
mellan halvskuggorna,
det är ett behagfullt dilemma- att inte veta
var man ska slå sig ner! Under vilket träd och
i vilken välsignad skugga?
trädens händer lockar mig in med sin vänliga,
ja nästan rara grönska-
att breda ut sina saker och sitt hjärta
här eller där spelar ingen roll!

därnere brusar staden på i jämn takt
men något har hänt;
på gatorna rör man sina fötter långsammare än innan
jag tror det är Maj som har hänt, man njuuter!
man vill lugna sig lite
på riktigt vara här-var-ande
och för en gång skull hinna
se bilden av sig själv i skyltfönstren
det är bara det att den första blomningen
är mycket snabbt över, vi var aldrig här
mellan hägg och syren
det är ju så mycket som händer så här års
medans världen spricker ska det firas,
giftas, konfimeras, avslutas, festas, grillas och njuutas
i varenda cell och varenda knopp
men egentligen, säger man, vill man ju bara sitta
i sin favoritstol i trädgården-
om man fick välja själv alltså
men det är ju en sådan hektisk månad- Maj
det händer ju så mycket så här års
och det som händer kräver ju sina förberedelser, sin möda
så att det som ska hända verkligen händer enligt förväntningarna,
som ju är extra känsliga den här tiden på året
duka, kläda, plocka, öva, handla, bereda, prestera!

för om det faller
då faller vi
mitt under naturens största seger
och då förstår vi ju allt!

Världsfamnen

Jag kryper upp i världsfamnen hos dig
som ett barn eller
ett mycket litet och skadat djur

nu sjunger någon sådär starkt och vackert
medan jag skriver mitt namn på bladet och
låter det flyta ovanpå vinden

jag ger inget annat något namn,
det är Du och Jag.

och Du är inte sjön
inte trädet eller blomman
nej, Du är inte heller
de högt älskade markerna

nej, säger min längtan som vet;
Du är vattnet, klorofyllen och
Du sipprar som sav
ur stammar och grenar

men mest av allt
är Du vinden
som bär mitt namn
från den ena blomsterön
till den andra

Det nyutslagna

Det nyutslagna
det flikiga gröna
kan fylla mina rum
så mycket bättre

det muntra och
jordseende
hos min älskade-

hur kan dina händer brännas så?

din värme har inget slut jag vill
att du pressar den mot mig

sådär som du gör
när jag svävar i livsfara

 

Sångarberg

Sångarberg,
jag stampar takten inifrån
som en snart nykläckt
liten unge

bergen åmar sig så för mig!
tar jag mig för att ta för mig?

eller ska det fortsätta att vara
sådär lite lesset hela livet?

om jag vill kan jag gå här och
kasta ögontistlar,
medan hjärtats stygn stinger

låt vinden putta smånålsväxterna!

jag visste ju, att de blir ju bara pulvret
fastän de stacks så illa

rev upp tankeköttet
nästan stundligen